Obolus
Kunskapens förruttnelse Kosmos förtvinande I existensens sista skeende På världarnas sista stränder Möter människan livets ände Än tas hon av havet Av ormen som göder stormen däri Än tas hon av mörkret Av gapet mellan jord och stjärnornas sken Harmonin kvarstår inte Herrens lik i marken vilar Kraften är utblottad Fruns blod har sinat Vishetens åldring härskar alena I sitt torn av skyar I sitt slott av himlavalv Inväntar han sin bane stilla Kunskapens förruttnelse är begynnen Och Ordningens solnedgång nalkas
Submitted by BloodShrine — Aug 14, 2026
Vålnader av brons I evig tid vaktar här Grift i sten Står än kvar Bländade i myten Halvgudar från då Härskar ännu Mur av kalk Står än kvar Ruiner av Forndoms makt Minnet är dött I Hades förruttnat Människan har glömt dem Men evigt tronar deras verk
Submitted by BloodShrine — Aug 14, 2026
Vid den brantaste krater Förtvinad och uttorkad Ihåligt och meningslöst Renat i ett heligt inferno Vigt i en evig symbios Djupt nere i vulkanen Rör sig oändligheten Renat i ett heligt inferno Vigt i en evig symbios Utan förutsägelse Skall vi alla falla ned Minuter, timmar och dagar Skall skringras och förbrännas Sedan världens början Brinner jordens ugn Allt blir aska, och försvinner i vind Av eld är allt kommet Av eld skall allt förgås Evigt, Evigt vigt i symbios All din bark som du vårdat Ideal, allt heligt Blir till aska, syret finns ej kvar Av eld är allt kommet Av eld skall allt förgås Alla minuter, timmar och dagar Skingras och förbränns Ideal och allt som hålls heligt Blir aska som skingras i vinden Evigt Evigt Evigt
Submitted by BloodShrine — Aug 14, 2026