Ödelagt
No lyrics have been submitted for this track yet.
Ubhilaz in blak-deupaz! Wrekanan! I en bottenlös tjärn, i Mörkvedens dunkla djup Där vilar en ondskap hidöst Det svartaste hat Stundom det vaknar, under iskall månskiva blek När hedmarkers hästka trolldom ur griften de döda rycker Ubhilaz in blak-deupaz! Wrekanan! Tyglat av mänsklig bävan Fruktan för det som inombords lockar Ett vidunderligt odjurs strävan, kaotiska stormar under ytan Till Mörkvedens djup jag vandrar skär i mitt kött, frigör mitt blod Stillar för stunden dess eviga hunger...
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
En urgammal ande svävar över karga vidder, bortom likmöns älv Trängtar det som glömts i det öde, som gömts i gravens minnen Alvrödul dignar djupt i graven ned Offerblodet dränker skyn Köldens mara dansar på jorden Det dånar över Gjallarbron Besjung nu det som sinom stundar Den begravdes minnen Töckenhöljt... En stilla likfärd når sitt slut Helgrind öppnas för Mistelverkets gärd Frusen och insvept i dyster skrud Döden fäller ingen tår En ande svävar i natten Brisinghamen vilar i dess hand Världsalltet blir ödelagt Besjung nu det som sinom stundar Den begravdes minnen Töckenhöljt...
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
I ett ensligt gammalt hus med spjutbeklädda tak I ett välde där morgon aldrig gryr över likvålnaders blacka skog Där thursherren rår i ondskap och smärta, ett blödande sår i ditt spruckna bröst Din hågsköld han flår och slukar ditt hjärta Ett evinnerligt år av blodjaktens törst I Geirröds hall - människolik och ettermjöd I Geirröds hall - vrede och iskall död Nedan i dödens förglömda skatt Bidandes undan sinnets mark Frodas de av skräcken burna Under tomt tronat konungasäte Prisad ni äro, getfurstars konung I er mäktiga skugga vi sluter till strid Och aktar för evigt er häxsvarta visdom Ni hornkrönte järnsmed från fordom otid Var flådda själar förgår i vanljudande skri Olivets kalla lagd på sår, handen som oss manar den brända Halshuggna slavsinta får, så som människa så som svin Ett evinnerligt år som aldrig skola nå ända I Geirröds hall - människolik och ettermjöd I Geirröds hall - vrede och iskall död!
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
No lyrics have been submitted for this track yet.
Jag ristar i trä Runor av eld Jag ristar i livet Runor av död Jag åkallar odjurens fader, Loki! Kynjagaldr Jag kallar dem som bortom råder Muspells makter, visdom som allt betvingar Kynjagaldr Jag ristar i kött Runor av blod Jag ristar i kosmos Runor av kaos Jag åkallar flammornas fader, Surtr! Kynjagaldr
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
Jag ser ett öde vindomsusat träd Barken murken och rutten stam, sönderslitna rötter Jag skönjer de färglösa löven alla, mot marken långsamt de falla Vittrandes bort... Rotändars oändliga djup har upptäckts och åldrat ögas vakan uppväckts Då ytans skal över intet möter sin dom står askan elddränkt i flammors blom Det stormar ovan från Hräsvelgrs vingslag - draken gnager under jord Väsen och vilddjur på kvistarna tär och Grafvitnirs barn äro många Till höjder av dött stoff är världen nu bliven, åter tornar mäkta den förglömda otiden "Mims söner leka och slutödet tändes vid Gjallarhornets ljud, det genomträngande Då skälver Yggdrasils ask, där den står, urträdet jämrar sig, jätten blir lös" Ginnregins andedräkt sätter makterna i låga Valan i talan om de dvalandes förmåga Stammen ojordar likt ofruktbar säd Förkolnat och rotvällt ligger livets och rikens träd Jag skådar ett dött och fallet träd, brunnet och begravt i aska Jag ser dunklets drake från Nidafjäll, bär sargade lik i örnaklor En bevingad skugga över karga slätten Ödelagt...
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
Jag vet en gammal kittel, belägen i Hnitbergens dunkel Ingen man dess upphov minns Kvasirs blod, Suttungs mjöd, ingen dess hemlighet vet Ingen man dess upphov minns Bortom ändlösa skogar i utmark så kärv där ekar sanning i ovansklig tystnad För den som förmår att lystna till ofödda tankars tomrum Den som förmår att känna sitt själv Dithän har min långa färd lett mig Längs stigar som blivit till snår, längs vägar som aldrig fanns Men borna djupt inom, den natt då jag hörde ett kall från ingenstans En osynlig stjärna på grådyster himmel, en idelig eld som aldrig brann Där ekar sanning i stormande extas, skaldekällans gåtfulla skatt Jag blickade ner i guldkarets djup och såg mitt själv i dess spegling Hänförd av urblodets trollmakt - Lögr Óðreris Jag vet vad som slumrar i dess mörka djup...
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
I tusende världsåldrar ni väntat Helt alena i skuggors skygd Alltid gömd för solens ljus och himlens sorg Sådan glöd i er barm Det heligaste av modersarv Jag värmer mig i elden som brände er Ty ni var den enda i världen vars tårar aldrig föll...
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
Likt en dyster skugga i skymningsljus, en hemsökelse i svartdjupan skog En urblekt vålnad i gammal mans skepnad, ensligt vid solens nedergång Han höjer sin stav mot mörknande sky, försjunken i trans men upphöjd i extas En resa längs Mimameids mången grenar, från jätteörn till bevingad orm Han lystnar till toner från bortomrike, besjungna av häxa från Byleists broder kommen Han är Vilmeids illvigda trollman - Svarthövdes sejdkrönte son! Han förbannar i hemliga runor som från under jorden har skänkts Han ristar på björnens ram och ulvens klo, på örnens näbb och blodiga vingar Han ristar på sköld och spjutets udd, på Sleipnirs tänder och trolltrummans skinn Avskavda de blevo och mängda med mjöd - hans vilja är öde och död! "Modhir war i Helriki Wardhe þin wili hær i iordhriki swa sum wardir i Helriki" Han lystnar till toner från bortomrike, besjungna av häxa från Byleists broder kommen I trummans transgång gällt han galdra, i Urdarmånens gravlika sken Han åkallar havets storm att gå mot himmelen själv Han ristar på björnens ram och ulvens klo, på örnens näbb och blodiga vingar Han ristar på sköld och spjutets udd, på Sleipnirs tänder och trolltrummans skinn Avskavda de blevo och mängda med mjöd Hans vilja är öde och död!
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
En kall och gammal vind omsvepte mitt sargade väsen, besjöng mitt namn och fångade min håg, på en öde slätt en grådyster vinternatt Omfamnad av disers dans och förgångna andars tysta närhet Korpsvarta vingar beslöjade skyn, tidernas portar stod öppna Jag höjde min blick över vyn och fördes samman med längtans horisont I djupets stilla dvala sakta jag gick när jag mötte Urds dunkla skådan och sjönk genom tusen år Jag ser den gamla odalmark och dess härar som ofrejd ej fruktar Jag känner urandens rena visdom, ej besmittad av vanlärors lovord och pest Förgånget... Jag ser en gammal sejdman, försjunken i djupet, åkallar sig själv i en annan tid Hemsöker en avlägsen morgondag som en kall och gammal vind Han stirrar in i Skulds svarta ögon, skönjer en värld i träldom och skam Ser sig själv i ett sargat väsen på en öde slätt i disers dans, en grådyster vinternatt Hans önskan är undergång, död och förfall - min önskan är undergång, död och förfall "Bröder skola kämpa, varandras banemän bliva, systrars barn sin släktskap spilla; hårt är i världen, hordom mycket, ingen man skall den andre skona" Och stundom är allt som varit intet blott, Stundom är allt förgånget Förgånget...
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
No lyrics have been submitted for this track yet.